Tatueringen alltså

Här kommer en bild på den. Den sitter på sidan i revbenshöjd om man inte ser det. Texten kommer från en låt som heter The Beer med Kimya Dawson.



Lyssna på den, vartenda ord i den låten är helt underbart!

Kimya Dawson – The Beer


Nygaddad!

Det jag gjorde idag var att tatuera mig. Det kändes ganska exakt som om man skulle ta en nål och helt enkelt rispa med den i huden. Förstår inte varför folk haft så svårt att beskriva den känslan. Jag vill dock vänta med att lägga upp någon bild tills den läkt lite och skyddsplast och sånt är väck.

Tatueringen gjordes på Karl Lee i Lund. De var duktiga där och det var en väldigt avslappnad stämning. Så det var det jag gjorde idag och jag fixar bild så snart jag kan.

Jag visar en bild på mina nygjorda naglar istället.


Det är gjort genom att droppa nagellacket i ett vattenglas, varannan orange/svart droppe, sedan doppar man bara nageln där i.

Spännande

Imorgon händer det något spännande som jag tänker berätta om då.

Nitshorts

Tog nitarna från ett gammalt nitbälte och satte på ett par gamla jeansshorts istället. Det blev finfint.


Så här ser alltså insidan ut.

Vet inte varför, men kändes som att tyget skulle hålla bättre om jag satte dem åt vartannat håll.


Nu trakasserar de mig i sömnen också

Under min vanligtvis trevliga snoozetid imorse vaknade jag av en hemsk dröm. Det var såklart ett ondskefullt barn det handlade om. Det var så hemskt att jag inte vågade somna om, utan gick upp en kvart tidigare än vanligt. I drömmen satt jag iallafall någonstans och hade det hyffsat lugnt. Det fanns folk jag kände en bit bort, och plötsligt kommer ett barn fram till mig.

Han är utav den ohjälpligt fula sorten med ett märkligt nästan vuxet ansikte som ger honom en ganska obehaglig uppsyn. Jag tror att han var i femårsåldern, och han säger att han är vilse och behöver hjälp hem. Jag tyckte redan från början att han var obehaglig, men känner mig ändå tvungen att erbjuda honom min hjälp. Han sätter sig i mitt knä och tyngden av hans barnkropp känns fruktansvärt obehaglig och det äcklar mig.

Plötsligt förvandlas han till något som vill mig ont, och jag sitter fast med hans onda ansikte alldeles för nära. Jag vill kasta barnet ifrån mig och ropa på hjälp men lyckas såklart inte få fram något ljud. Då vaknar jag, fortfarande med känslan av barnets tyngd i mitt knä. Äckligt.

Inte ens när man sover får man vara ifred. Lite lustigt att vi i skolan samma dag läser Ett anspråklöst förslag som handlar om att man bör äta småbarn för att undvika svält och överbefolkning. Det gav mig tröst.

(Nej, jag anser inte att man bör äta barn för att undvika svält och överbefolkning. Eller av någon annan anledning.)


RSS 2.0